Håkans "utbytesår" erbjuder onekligen intressanta inblickar i US Army, även för mig som medföljande "Spouse". För det är man är. Medföljande hustru. Sitt eget liv lämnar man helt bakom sig. På många sätt är det bara maken som räknas, i alla fall i första hand. Det är de som blir tilltalade först, det är deras rang som räknas och det är de som styr livet för familjerna.
Och det är inte så konstigt. I US Army förväntas man ha möjlighet att flytta kors och tvärs över landet för olika tjänster och utbildningar. Många av Håkans kurskamrater är bara här på Fort Benning under dessa 6 månader som utbildningen är och sedan ska de vidare. Många vet inte nu var de kommer att vara stationerade i februari när kursen slutar. Ibland ska de tillbaka till därifrån de kom, men oftast till något nytt ställe. Kanske någon av baserna i USA. Kanske någon av baserna i Afghanistan, Japan eller Tyskland. Inte helt lätt för familjerna att följa med och etablera sig, även om US Army erbjuder stöd och praktisk hjälp.
Men det är ju inte så lätt att skaffa ett jobb på (ofta) kort varsel. Har man lyckats bli statligt anställd har man förtur till tjänster på andra orter. Även vissa företag har tecknat samarbetsavtal om att underlätta förflyttningar, t ex Walmart. Men det finns ju även andra hinder. T ex om man har ett jobb som kräver någon form av Diploma så måste man se till att få detta transfererat till den nya delstaten, dvs om du är lärare i North Carolina så måste du få ditt Diploma överfört till Georgia. En process som kräver att du har en adress i den nya delstaten och som sedan tar 1,5 - 2 månader. Om du fått reda på förflyttningen några veckor innan den sker så har ju nästan halva tiden gått innan du har fått dina papper klara och du har hittat ett jobb. Alltså blir många av de medföljande hemmafruar.
Sedan tillkommer förstås detta med barn. Det är ju inte riktigt som i Sverige. Inte alls. Det finns ingen föräldraförsäkring, utan möjligheterna att vara hemma styrs av avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. 5 månader tycks vara en rätt vanlig tidsperiod. Sedan är det tillbaka till jobbet eller säga upp sig som gäller. Och papporna då? Nej, där verkar det inte finnas några rättigheter och väldigt få möjligheter. Alltså måste man skaffa en barnflicka eller försöka få en plats i kostsam förskola (om man inte har jättetur och lyckas få plats på en förskola med statliga bidrag eller liknande). Alltså är det väldigt många mammor som "väljer" att stanna hemma med barnen.
Så man frågar inte kvinnor "Vad jobbar du med?" som vi gör i Sverige. Man frågar "Jobbar du?". I Sverige tar vi ju för givet att alla jobbar. Här är det verkligen inte givet. Snarare hör det till undantaget att kvinnor med barn jobbar.
Återstår att ägna sig åt barnen, sociala aktiviteter och volontärarbete..... Det finns naturligtvis de som tycker att det är livet och att de har världens möjligheter och bekvämligheter som hemmafruar. Men det finns ju förstås undantag med kvinnor som vill ha ett eget liv utanför basen och makens värld. Som tjejen från Alaska i sportaffären och yogainstruktören som faktiskt lyckats hitta jobb trots korta tidsperioder. Säkert tack vare att de har ett starkt fritidsintresse som hjälpt dem att engagera sig i att skaffa jobb. Men också grannen som under större delen av sonens uppväxt jobbat som "nanny" för att ha ett eget liv utanför hemmet. Nu som arbetslös sedan en månad klättrar hon på väggarna...
Jag klättrar inte på väggarna, men jag vet att detta är 6 månaders möjlighet att uppleva något annat och jag försöker ta till vara tiden till att koppla av, lära känna andra kulturer och människor och och studera lite. Hade det varit för en längre tidsperiod hade jag definitivt försökt skaffa ett jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar