Håkan är i Washington hela veckan, idag har han varit på Pentagon, vilket ni kan läsa om här.
Lite trist att vara ensam tycker jag, så jag bjöd in några vänner på soppa och svenska pannkakor. Det var Mareike med sonen Karl, 3 år, från Tyskland och Nina med dottern Valeria, 5 år, och sonen Alejandro, 4 månader. Nina är amerikansk medborgare, men kommer från Venezuela från början. Blandningen av nationaliteter gjorde att det pratades svenska, tyska, spanska och engelska runt middagsbordet.
Vi vuxna pratar förstås engelska sinsemellan (alla med varsin brytning), men med barnen blir det ofta några ord på våra respektive modersmål. Karl vägrar prata engelska över huvudtaget, men man märker att han har lärt sig en hel del på 5 månader. Men Valeria som bara är 5 år behärskar hyggligt 3 av språken: spanska, engelska och tyska. De två första eftersom både mamma och pappa pratar både spanska och engelska. Hon kan tyska eftersom hon bott över halva livet på en amerikansk bas i Tyskland och gått på tyskt dagis. Valeria lärde sig mer tyska än föräldrarna... Och hon frågar fortfarande, efter 6 månader, efter när de ska åka hem (till Tyskland). Inte lätt för Army kidsen att hänga med på att vad som är "hemma" ändrar sig varannat år eller så. Om två år kommer hon troligen att bo i Japan och ha chansen att lära sig ännu ett språk och få ännu ett nytt "hemma". Dessutom ska familjen flytta en gång här i USA innan Japanplaceringen. Bra eller dåligt att få bo på så många olika platser? Inte helt lätt i alla fall....
Jag tycker att det känns skönt att kunna säga till Björn att nu är det bara 6 veckor tills vi är hemma. Och då återkommer vi till vårt hem som vi lämnade, och vi har inga planer på att flytta... Men det har varit en mycket givande erfarenhet för oss alla och Björn har lärt sig såååå mycket engelska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar