Utbildning för officershustrur

Mina vänner från Brasilien och Tjeckien har tagit sig tid att delta i några av de utbildningar som erbjuds officershustrur (totalt 8 dagar). Intressant att ta del av deras erfarenheter (men jag är rätt glad att jag inte deltagit, hade nog fått spunk på riktigt).

Varför utbildningar för fruarna? Jo, det är så att man här har en officiell roll som makens hustru. Är din make officer så leder han en grupp av soldater och du som fru förväntas då vara en förebild för soldaternas och kollegornas fruar och stötta dem. Och detta mer eller mindre dygnet runt.

Vad innehåller utbildningarna? Det handlar förstås mycket om att sätta sig in i armén och dess system, uppförandekoder, gradbeteckningar, hur man uppträder på basen vid flagghissning och -halning etc. Men också grundläggande utbildning i hur man sköter bankkonton, skaffar dagisplats och utbildning. Många av fruarna är bara strax över 20 år och har mer eller mindre precis flyttat hemifrån (Håkan är bland de äldre på kursen och jag är definitivt den äldsta hustrun). Även ledarskap och stresshantering ingår. Man förväntas ju leda de andra fruarna....

Jag har skrivit ett inlägg tidigare om hur Army wifes har det. Länk här.

Håkan har skrivit ett inlägg om den temadag om självmord som han deltog i nu i veckan. Länk här.

Det är en bister sanning som US Army har att hantera att så många anställda och anhöriga begår självmord. Min (och mina vänners) reflektion kring det är att det inte är särskilt förvånande. Man har byggt upp ett system som bygger på att familjen ska vara en stor del i det hela och stötta soldaten/officeren, men samtidigt så förväntas familjen hänga med i de återkommande flyttarna hit och dit. Många lägger sitt eget liv helt åt sidan och ägnar sig till 100% åt att vara stöd för maken och ta hand om barnen.

Vi märker att det är lätt att prata "väder och vind" med US Army Wifes, men svårt att komma någon nära. Det verkar vara en rädsla att komma någon nära för att sedan förlora denna relation när man tvingas vidare till nästa bas. Det har till och med i utbildningarna klart utryckts att de ska ha en positiv attityd och inte dela sina problem. Ja, man kan ju förstås alltid gå till pastorn med problemen....

Man ska vara en "Proud Army Wife" som uthärdar allt. Uthärdar att maken är i Afghanistan 9 månader med något telefonsamtal i veckan som enda kontakt. Uthärdar att flytta tre gånger på ett år. Uthärda att ens liv består i att ta hand om hem och familj och inte så mycket mer än så. 

Det erbjuds familjerådgivning och naturligtvis finns det präster och annan krishantering att tillgå, men när hela systemet gör att familjen utsätts för stora prövningar så är det ju bara bandage och huvudvärkstabletter, inte lösningar på problemen.

Ja, ni kanske också drar några slutsatser?