Kom gärna med kommentarer på våra inlägg, det är väldigt kul att få föra en dialog (även om ämnet just nu blev lite tungt, men inte desto mindre viktigt.).
Kommentar 1 (på Facebook):
Hu! Varför är det nödvändigt att implaceras flera gånger per år? Hajar inte!Svar 1:
Normalt sett så har man placeringar på 2-3 år, men går man utbildningar eller gör andra karriärsteg så innefattar det förflyttningar mellan baserna. Genom att det är ett stort land så blir det väldigt svårt för familjen att bo kvar. Man flyttar alltså med. Ett exempel: En familj som vi umgås mycket med har bott tre år på en bas i Tyskland, men under den tiden var pappan ett år i Afghanistan (och övriga familjen alltså kvar på den basen i Tyskland). Nu bor de här i Columbus knappt ett år, sedan ska de till North Carolina för ca ett år, därefter Japan i tre år. Sedan kanske det blir USA igen. Fast helst skulle de bo i Tyskland hela tiden. Men det är ingen valfrihet i det fallet (trots att detta är ett land där valfriheten sätts högst av allt). Det är bara att gilla läget eller sluta (där har man alltså valet).Jag har pratat med familjer här på bostadsområdet som har haft tre lokaliseringar på ett år, så det förekommer, även om det inte är så vanligt. Och på dem tyckte jag mig märka att de inte ville ha närmare kontakt. Orkade förmodligen inte för att de skulle vidare om några månader. Men visst, trevliga och glada vid poolen.
Kommentar 2 (på Facebook):
Individen i familjen verkar inte finnas, det verkar som om familjen är individen, dvs den minsta beståndsdelen. Hur vanligt är det med singlar i armén? Hur blir det då barnen blir tonåringar och det ställs allt högre krav på studierna, påverkar det ständiga flyttandet studierna? Intressant att läsa Håkans blogg om "självmordsdagen". Trist att man ägnar en hel dag åt problemet men inte en enda gång snuddar vid systemfelsteorin. Väldigt många självmord, väldigt tragiskt.Svar 2:
Rätt i akttagelse, familjen är en helig enhet på många sätt och vis. Familjen är väldigt central i det sociala livet och inom armén så leder svårigheterna för de medföljande att upprätthålla sin egen karriär att det mesta cirkulerar kring makens aktiviteter och det är det som styr tillvaron. Det är klart att det finns många singlar, kanske 1/3 av Håkans kursare är singlar. Snittåldern på kursen är runt 30, och alla har ju inte hunnit bilda familj då. Men målsättningen är för de flesta förstås att bilda familj.För barnen och tonårningarna är det viktigt att försöka se till att betygen kan transferas mellan de olika skolorna och se upp så att man inte missar några grundläggande krav eller test någonstans. Internatskolor är ju vanligare här än i Sverige, så jag antar att rätt många av de större barnen placeras på internat som en lösning på flyttproblematiken. Men jag har inte pratat med någon familj med större barn än elementary school.
Ja, det är intressant att man har årligt återkommande dagar och fastställda program, men ändå inte kommer till pudelns kärna. Men det är ganska typsikt USA. Se vidare nedan.
Kommentar 3 (på bloggen):
Låter som tufft, men förstått att ni har det gott och bra. Vilka minnen och så mycket historier vi hoppas få höra när ni är tillbaks i Svedala.Svar 3:
Ja, vi har det gott och bra. Och är glada att kunna återvända till Sverige om några månader. Nu har Håkan fått en "ny" tjänst (fortsätter att jobba i Skövde, men på lite andra premisser än tidigare), men vi kan ju ändå att välja att bo kvar i Falun. Sverige är ju inte så stort att vi måste flytta med.Kommentar 4 (på bloggen):
Mina erfarenhet av amerikatt är att utan påklistrat leende och en stolthet för den man är anses man vara en mindre bra människa och att prata annat än väder och vind eller tv-såpor är skumt. Ett samhälle med en sådan attityd är säkert extra tuff för hemmafruar med jobbiga tankar. Som utbytesstudent fick jag ofta frågan varför det sker flest självmord i Sverige i värden. Något du stött på?Svar 4:
Jo, det är ju yta som gäller här. På väldigt många sätt. Spraya lite deo så är man fräsch. Ta ett piller så är du lycklig. Lorten i hörnen ser man inte om man ställer en blomma framför. Och tar man inte upp sina bekymmer så finns de inte. Eller? Nej, så är det ju förstås inte. Och naturligtvis finns det människor som verkligen ställer upp förvarandra även här. Men i första hand är det familjen. I andra hand kyrkan. Och i tredje hand kanske vänner som förväntas vara stöd.Nej, ingen av oss har fått höra påståendet om att det är flest självmord i Sverige. Ingen aning om hur statistiken ser ut och vem av oss som har minst självmord i samhället som helhet. Det är klart att det är ett problem även i Sverige.
Har hört det där med mest självmord i världen och tydligen så är det där från en studie från sent 50-tal eller tidigt 60-tal, dvs då folkhemmet konstruerades. I och med detta så var vi tydligen väldigt tidiga med ordnad statisktik på de flesta områden till skillnad från de flesta andra länder i västvärlden som fortfarande höll på med återuppbyggnad efter kriget. Så många forskare ställer sig frågande till om det verkligen var så att vi hade högst självmordssatatistik i världen. Vi kanske bara var bäst på att redovisa den. Typ.
SvaraRaderaHar för mig att jag läste det hela i DN i samband med nån krönika som beskrev synen på Sverige här i USA.